PIAS SKRIVTIPS: POPULÄRLITTERATUR VERSUS FINLITTERATUR?

30 oktober 2016 « Tillbaka   

Idag var jag på The Big Ben på Söder i Stockholm och tittade på min stand up-vän Christer Jervhäll. Han var så fruktansvärt bra. Och det säger jag trots att jag är partisk. :)

The Big Ben är en pub där nya komiker får prova sina vingar, varvat med mer kända komiker som behöver prova nytt material.

Väldigt trevligt må jag säga - även för oss i publiken. Riktigt hög klass på flera av framträdandena ikväll. Eftersom varje person bara har ca 5 minuter på scenen - om de inte är kända för då får de mer - så hanns det med en hel bunt med komiker.

Och när jag satt där i publiken slog det mig att stand up comedy har rätt mycket gemensamt med en bra bok . Och det är om detta som mitt blogginlägg ska handla om.
 

Sluta där du började

Det första jag lade märke till är att flera av komikerna i slutet av sitt framträdande anspelade på något som de planterat i ett tidigare skämt.

Inledningsskämtet kunde t.ex. handla om en ponny. Komikern Fredrik Andersson sa att han fundrade på att skaffa en ponny. Det var ju så bra om han försov sig. Om han kom in på en ponny som slängde med manen och blinkade med sina stora, bruna ögon skulle alla förlåta honom för att han var sen. För inte går det att bli arg på någon som rider på en söt ponny.

Sedan följde en rad andra skämt. Mot slutet av akten körde han ett skämt om mygg som spanade in honom genom myggnätet när han skulle sova. Schysst som han var körde han strip tease för dessa mygg. Stackarna levde ju bara en ynka säsong. Han tryckte skinkan mot myggnätet och de fick riktigt fin kontakt. Men en mygga förstod inte vad gränsen gick utan var där med sin snabel och grävde. Förbannad bestämde han sig för att slå ihjäl myggan. Myggan bedyrade sin oskuld, men det var en blodstinn jävel så den hade svårt för att svära sig fri. Fredrik lyfte handen, men precis när han skulle drämma till upptäckte han att myggan satt på en pytteliten ponny. 

Och där slutade skämtet. 

Om han inte planterat ponnyn tidigare skulle det inte ha varit något skämt. Men nu blev det stora skrattsalvor.

Och på precis samma sätt kan du göra när du skriver en skönlitterär roman. Det behöver inte vara en komedi. De allra flesta böcker är uppbyggda på det här sättet.

Inledningsvis droppar du något som tas upp i slutet av berättelsen. Plötsligt får det som hände i inledningsscenerna en helt ny innebörd och hela boken lyfter.

Om du inte har med en sådan koppling mellan början och slutet brukar läsarna tycka att slutet haltade, det saknades något. Så gör som i stand up comedy och sluta där du började.

Läs gärna mer i mitt blogginlägg Strukturera din roman.
 

Anspela på igenkänningsfaktorn

Ett annat viktigt verktyg i stand up comedy är igenkänningsfaktorn. Många av komikerna lockade till sig skratt genom att anspela på något som alla kände till.

Kvällen avslutades med en amerikansk manlig komiker, vars namn jag tyvärr aldrig uppfattade. Hans skämt byggde på en lång berättelse ur livet och var rolig för att vi alla varit i den situationen själva någon gång. Eller så hade vi sett det på tv. 

Och på samma sätt kan du göra i en bok. Genom att låta dina karaktärer råka ut för sådant som vi alla någon gång råkat ut för, eller fasar för att råka ut för, så känner läsarna igen sig i karaktärerna. Därmed blir de levande människor av kött och blod med samma drömmar och rädslor som vi andra. 

På så vis kan du bygga karaktärer som läsarna känner empati för och vars resa de vill följa ända tills bokens sista sida. Lär av stand up och utnyttja igenkänningsfaktorn.

Läs gärna mer i mitt blogginlägg Karaktärer som stannar i läsarnas sinnen.
 

Utnyttja läsarnas förväntningar

Men det framför allt vanligaste knepet var trots allt att komikerna utnyttjade publikens förväntningar och satte dem på skam. 

En av komikerna, tyvärr minns jag inte hans namn, sa att han nästan såg en pojke bli överkörd av X2000. Som tur var, sa komikern och där hann vi i publiken tänka att pojken blev räddad. Som tur var hann jag vända mig om.

Komikern byggde sitt skämt på att vi i publiken drog våra egna slutsatser och så sa han något som var helt oväntat och gick stick i stäv med våra förväntningar.

Och det är exakt så du gör för att bygga upp en bra twist i din bok. Så lär av komikerna och gör likadant.

Läs gärna mer i mitt blogginlägg Så skapar du en bra twist.

Lycka till nu. Kram Pia.
 

Kommentera gärna:

Etiketter: skrivtips pias skrivtips struktur karaktärer stand up stand up comedy komik twist förväntningar igenkänningsfaktorn

Pias skrivtips: populärlitteratur versus finlitteratur?

23 oktober 2016 

Nyss hemkommen från Skriv2016 måste jag dela med mig av en alla de saker jag lärt mig under konferensen. Nämligen vad som skilljer populärlitteratur från finlitteratur.

Det är inte mina ord, utan Jan Arnalds. Han är betydligt mer kompetent att uttala sig om dessa saker än vad jag är eftersom han rör sig i såväl finlitteraturens salonger som i populärlitteraturens salar.
 

Jan Arnald eller Arne Dahl

Jan Arnald på Skriv2016

Jan Arnald är författaren och litteraturkritikern som ville ta in finlitteraturen i deckargenren. Han ville visa att det går att skriva deckare med karaktärer som inte är platta. Så skapade han pseudonymen Arne Dahl och skrev flera prisbelönta deckare.

Jag har faktiskt gått på kurs hos honom en gång för väldigt många år sedan i tron att jag skulle träffa min favoritförfattare Roald Dahl. Besvikelsen var stor och jag var inte så peppad att gå en kurs om hur man skriver deckare. Det var naturligtvis ett stort misstag att jag inte tog tillvara på den kunskap Jan Arnald hade att erbjuda, men på den tiden skrev jag inte aktivt.

Dock minns jag att det var en kul kurs. Och så minns jag att Jan Arnald läste en av sina noveller där 400.000 kr i 1000-lappar vällde ut ur en portfölj. Då påpekade en av deltagarna att 400.000 kr i 1000-lappar inte är mer än fyra sedelbuntar, vilket knappast fyller en hel portfölj. Jan Arnalds förvånade min sitter för alltid inpräntad på min näthinna.

Det hade ju varit bättre om jag mindes något annat från kursen än just denna anekdot. :)

Men nu var det ju inte om det jag skulle prata om utan om populärllitteratur versus finlitteratur.
 

Vad skiljer populärlitteratur mot finlitteratur?

Slutet skiljer mellan populärlitteratur och finlitteratur, sa Jan Arnald på Skriv2016 och jämförde med en deckare. I en deckare sker det alltid någon form av upplösning. Det är få deckare där slutet flyter ut i något obestämbart luddigt. Läsarna har större krav än så - de vill ha closure.

Och sedan sa Jan Arnald något som verkligen fick mig att spetsa öronen:

Tyvärr har det blivit så bland finlitteraturens generaler att finns det ett slut i en bok så är det likställt med något dåligt.
 
Och det är tack vare detta uttalande som jag skriver det här blogginlägget.

Själv har jag aldrig förstått mig på den här uppdelningen i populärlitteratur och finlitteratur. Det finns bra och dåliga böcker, men inte katten finns det något som jag skulle vilja säga är "finare" än andra.
 
Själv gör jag kopplingen mellan det Jan Arnald sa och det jag skrivit om i olika strukturmodeller.
 
I den klassiska strukturmodellen så bygger boken på att det finns en handling. Och handlingen får du om bokens protagonist har ett mål som hen försöker nå. Boken slutar med en upplösning där läsarna får svar på frågan om hen lyckades nå sitt mål eller inte.

Det är så de flesta läsare vill ha det varför böcker som har den här uppbyggnaden säljer bättre. Det överensstämmer alltså med begreppet populärlitteratur - litteratur som är populär bland läsarna.
 
I slice of slice-strukturen har man ingen handling utan berättelsen bygger på en rad scener som staplas på varandra utan någon till synes egentlig ordning. Med andra ord finns inte heller något tydligt slut. Det kan vara sådär obestämt luddigt som Jan Arnald säger att finlitteraturens generaler vill ha. 
 
Nu tror jag ju inte jag att det är slutet i sig som gör att finlitteraturens generaler förespråkar denna typ av litteratur, utan konceptet som sådant. Det kräver nämligen mer av läsarna när det inte finns någon tydlig handling. Istället läggs vikten på karaktärerna, relationerna och att man utforskar ett ämne på djupet.

Är man ute efter en tydlig handling ter sig dessa böcker flummiga. Därför går de sällan hem hos den stora massan. Men är man en van läsare kan det bli väldigt givande att ge sig hän åt det mänskliga psykets inre virrgångar. Om man är lagd åt det hållet, vill säga.

Och om det är en bra bok. ;)
 
Det finns ju bra och dåliga böcker som följer så väl den klassiska strukturen som slice of life-strukturen.
 

Finns det drag av lathet hos finlitterära författare?

Ja, det finns en mer hantverksmässig del i en deckare, tyckte Jan Arnald. Många författare vill ha frihet. Den absoluta friheten skapar sällan bra litteratur - det behövs något mer.
 
Och det där med frihet hörde jag även från en annan föreläsning på Skriv2016-konferensen. Danny Alegi sa nämligen:

Have structure, but be free. The more structure you have, the more freedom you will have. Embrace the paradox.
 
Danny menade att har du en struktur så kan du vila i tryggheten vart du ska och sedan är du fri att skriva på. Det ger dig mycket mer frihet än om du börjar skriva utan en aning om vart du ska ta vägen.

Jag håller med, även om jag tror att varje person måste hitta sitt eget sätt att skriva. Dock är det aldrig fel att prova nya vägar. Läs gärna mitt blogginlägg Vilken typ är du?
 

Finns det ett förakt mot populärlitteratur?

I Svenska Akademien finns ett deckarförakt, fortsatte Jan Arnald. Det finns en övertygelse att når man rätt många läsare så är något i grunden fel.

Han rör ju sig i Svenska Akademiens salonger så han borde veta vad han talar om. Jan Arnald själv tycker däremot att det är viktigt att nå läsarna. Och jag håller med.
 
Att skriva en bok som når en stor läsekrets är faktiskt ingenting man knåpar ihop på en kafferast. Det kräver enormt mycket arbete och kunskap om skrivandet. Därför tycker inte jag att man ska se ned på populärlitteraturen.

Och trots att slice of life-strukturen har sina egna utmaningar för att boken ska bli bra, så kanske det ligger något i Jan Arnalds påstående att de som skriver finlitteratur är lite lata. I varje fall om de valt bort all form av struktur bara för att de anser att deras konstnärliga frihet skadas av för mycket kunskap. Men samtidigt tror inte jag att man kan skriva en riktigt bra bok om man är lat.
 
Jag håller med Danny Alegi om att struktur skapar frihet, den begränsar inte. Det är nämligen svårt att bryta mot konventionen och vara nyskapande om man inte vet vad man bryter mot.
 

Varför anses finlitteraturen vara bättre?

I andra länder är det här med finlitteratur inte samma grej. Nobelpriset gör att vi byggt upp ett elfenbenstorn av finlitteratur i Sverige som skapat en mur mellan populärlitteraturen och finlitteraturen, avslutade Jan Arnald.

Men så skrattade han och sa att det här med att Bob Dylan fått nobelpriset i litteratur rört om i grytan. Kanske blåser det nya vindar i elfenbenstornet?
 
Ja, jag håller med. Det är positivt att Bob Dylan fick priset. Han om någon skriver ju populärlitteratur i den bemärkelsen att hans låttexter är populära. Kanske vi en dag äntligen slutar dela upp böcker i populär- kontra finlitteratur. 

Kram Pia
 

Etiketter: skrivtips pias skrivtips struktur jan arnald arne dahl roald dahl danny alegi skriv2016 #skriv2016 finlitteratur populärlitteratur svenska akademien bob dylan nobelpriset i litteratur